Hörneå bys hemsida www.becken.se
Rallarungens bekännelser!
Att växa upp som barn till vattenrallare
- en berättelse av Tord Fröling
Del 6
Det kom en kallelse
Nu var tiden oktober 1961 inne och det var dags att göra ilitärjänsten,(lumpen) på F21 i Luleå, vilket jag skrivit lite om tidigare.
Mitt förakt för auktoritära personer hade redan grundlagts i skolan av vissa lärare och rektorer och även av några personer på arbetsplatserna som jag nämnt. Det var så att säga bäddat för konflikt i det miltära och det har jag delvis nämnt i skrivelsen om Startjeepen och F21. Jag hade mycket svårt att ”ta en order” och det har nog genomsyrat resten av mitt liv.
Det kom en kallelse och jag begav mig in i lumpen på F21 i Luleå, med några sparade hundringar på fickan och 13 månader med Kronans usla lön framför mig.
Så snart man fick permission liftade man hem till Umeå, med kompisar eller rent av som vanlig liftare längs vägen. Det var lätt att få lift när man hade flyguniformen på sig.
På en av mina permissioner, när jag just anlänt liftande till Umeå blev jag utan anledning, påhoppad och trakasserad av fyra okända människor i en bil. Två män fram och två ”brudar” i baksätet. Egentligen var det uniformen som dom retade upp sig på. Den hade jag påtvingats av Kronan som ju bestämde vilken klädsel man skulle ha på permissionerna.Bilen körde sakta längs Kungsgatan och förföljde mig. Grabbarna kastade glåpord och kommentarer som ”stridis” och ”tror du att du är ngt för att du har uniform” osv. Jag ville ju inte bråka, men dom gav inte upp, följde mig runt nästa kvarter, ner mot Renmarksesplanaden och ”Gröna kiosken” som då fanns där. Helt plötsligt stannade bilen och ut flög båda killarna och hoppade på mig. Stryk borde jag ju få. Det gick som det gick, inte så bra för dem och pinsamt för damerna , jag fortsatte hemåt med söndersliten uniform, hål på båda knäna och utan den snygga båtmössan med flygaremblemet på. På F21 fick jag köpa en ny mössa och avdrag på lönen för att få en ny uniform. Som tack för att jag försvarade uniformen.
Jag var i bra form på den tiden, så mycket cement som jag hanterat på Bröderna Lindfors och i hamnmagasinen innan jag ryckte in i lumpen. På fritiden tränade jag dessutom boxning och tyngdlyftning både på luckan, i lumpen och på träningshallen i Gammliabacken i Umeå. Jag hade ju också fått viss ”grundträning” vid varje byte av skola och de slagsmål man genomlidit både i lumpen och i skolorna. Logdans och löpning hem på nätterna i Tuggensele och framkörning av timmer tillsammans med min kompis, var nog grundläggande för min fysiska kondition. Jag har faktiskt blivit överfallen fler ggr men det kan vi lämna därhän. Jag lever i vart fall ännu.
****
Nya tag efter lumpen
Efter militärtjänsten började jag på Västerbottens slakteri där jag fick ett par vikariat i rad. Jag fick först hjälpa till nån månad med att salta och vika ihop hudar som skulle till garverier, bl.a i Vännäsby. Därefter fick jag ett vik på lastbilsverkstaden där mekaniker Långström behövde hjälp med att byta golv i kofinkor på lastbilarna, byta fjädrar, motorer mm vilket var lärorikt och bra.
Därefter nya försök
Nu besökte jag för omväxlings skull arbetsförmedlingen och det var ju som vanligt lätt att få jobb. Nu skulle jag tom få betalt för att flytta ner till Enköping och jobba på Bahco som svetsare.
Fattig efter militärtjänsten, så nappade man ju nästan på vad som helst och nu fick jag en tågbiljett, 39 kr på fickan och när jag började jobbet skulle jag få 300 kr i starthjälp. OBS! 300 kr – generöst så det förslog.
Första månaden gick bra, men jag fick lov att låna mig fram, ty även på den tiden malde statens kvarnar långsamt. När starthjälpen kom fick jag betala av till mina bussiga kompisar som jag lärt känna. Nästa månad fick jag låna mig fram igen och bostad hade jag inte fått ännu pga att det var så många italienare m.fl som invaderat allt som fanns i stan. En hel månad tältade jag och en kille från Sala, i en hage utanför Enköping. Korna slet i tältet och fasanerna skrek på morgonen. Kallt och eländigt, det var ju i mars, april på våren. I maj och juni fick vi hoppa in ett tomt rivningshus och bo utan möbler en månad, gratis, tillsammans med en alkoholist. Vi sov på golvet i sovsäck, duschade på jobbet och mathållningen var spartansk.
När semestern kom STÄNGDE fabriken hela Juli månad. Då hade jag fått nog. Ingen bostad, usel lön och lån att betala. Jag betalade mina kompisar, köpte en Fiat 1100 för några hundringar och ställde kosan mot Umeå igen. Det var ju lätt att få jobb på den tiden. På hemvägen åskade det och dundrade. Regnet öste ner och det var sent på natten. Vid Sandviken fick jag punktering och var utan domkraft. Jag rev en stenmur vid en sommarstuga, pallade upp bilen med stenar och en stör som jag hittat. Jag har senare passerat stället och sett att det fattas ff stenar i muren. Ingen verkar ha saknat dom:-)
Pga att jag slutat innan kravet på minst 6 månaders anställning uppnåtts, tvingades jag ÅTERBETALA hela starthjälpen på 300 kr som jag (för sent) fått.
Det jobbade jag på, med avbetalning, 20 kr per månad en lång period tills full betalning skett??? Generöst så det förslog.
Återigen nya tag - nu på hemmaplan igen
Så var jag nu tillbaka hemma hos morsan igen, men nu hade hon bytt lägenhet – igen. Hon hade pippi på att byta lägenhet och på bara några år bodde vi på flera ställen i Umeå. Nu var det Skogsbrynet 3 i ett höghus på 11:e våningen, ovanför Motorcentralen.
Dags för nya tag igen OCH det var ju lätt att få jobb.
Jag sökte jobb på Veab i Vännäsby och fick jobb på verkstaden där vi reparerade traktorer, svetsade axladrag mm. Min uppgift blev också att åka hem till villaägare och svetsa ihop oljetankar i källaren. Det var på den tiden populärt och billigt att elda med olja. Huuu vilket mörker. Uselt betalt, hårt jobb, rökigt och ohälsosamt.
Under den vintern bodde jag på veckorna i ett hyrt rum uppe på det sk "flygfältet" i Vännäs. Det var den kallaste "håla" man kan tänka sig och under vintern frös min fina Fiat sönder pga att den inte klarade av minus 40 grader. Jag var ovan vid sååå sträng kyla och en morgon upptäckte jag att motorblocket spruckit av frostsprängning.
Jag lyckades därpå köpa en Vauxhall Velox som jag rostrenoverade och började köra med till och från jobbet och på fritiden. Vilken bil! Gröna fina heltäckande mattor. "Soffa" fram, rattväxel och en sexcylindrig motor som spann som en katt.
Som "tur" var hade vi en lönekamrer som varje avlöningsdag ”glömde bort” att vi skulle få lön, vilket medförde att jag ledsnade på denna njugghet, snåla lönesättning och ohälsosamma och riskabla arbeten. Inga skyddsutrustningar, avsaknad av utsugsfläktar mm. och jag tackade för mig och gick vidare. Det var ju lätt att få nytt jobb. Den här gången behövde jag inte ens använda verktygslådan för att sluta. :-)
Bullchaffis
Nästa ”påhugg” var ett uppdrag som en annan av mina lumparkompisar , Martin Appelfeldt från Degernäs, tagit på sig. Han behövde hjälp att köra ut och sälja bröd för en bagare (Schumacher) som var känd i Umeå på den tiden. Arbetet var trevligt. Vi körde runt alla Umeås byar och sålde limpa, tårtor och bakverk. Vi hade en bil var och ett distrikt var, norra och södra. Lönen var helt provisionsbaserad och sedan bensin betalats för dagens resor blev det inte många kronor över. Vid storhelg kunde man sälja massor och därmed tjäna hyfsat, men däremellan var det usel utdelning. Det gick inte leva hyggligt på detta så vi beslutade oss för att söka oss något mera lukrativt jobb och bege oss ut i vida världen.
Hörneå 2012 Tord Fröling
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se